Sandberg

Breheimen, Norge

2009-08-08T15:23:00.002+02:00

Jag passerar trädgränsen varje dag här, mina ben är redan söndervandrade och gör ont överallt men jag fortsätter att gå, uppåt uppåt. Måste nå en topp varje dag, känna hur det hisnar och svindlar och böljar runt mig. Mer tid för mig själv än någonsin och ändå tänker jag mindre än jag har gjort på mycket länge. Det finns inte så mycket här att tänka på. Det är för enkelt. Berg. Bäckar. Blåbär. Och städningserveringdiskning resterande tid. Jag blir liksom tom. Lugn antar jag. Men nog inte eftersträvansvärt det här heller, det blir ju så platt allting med harmonin, ointressant. Orörligt.

Det är lite ensamt här. Jag saknar lite. Men klarar mig fint och vänjer mig alldeles för snabbt, det blev rutiner av allting på två dagar. Samma spår när jag ska ut och gå, samma stigar, samma pålägg ur den dignande frukostbuffén. En lite mer intressant personlighet hade jag nog önskat mig ändå.

2009-07-26T22:53:00.002+02:00

Jag har gjort Österlen väldigt mycket den här sommaren. Jag och stockholmarna. Igår Skillinge med familjepromenad i båthamnen och teater: "Pelikanen" av Strindberg. Den slukade väl mig inte helt men hackade lite på ytan i alla fall.

Nu tillbaka i Lund. Det irriterar faktiskt lite. Mitt rum med alla oavslutade projekt i högar. Liksom ingen kontroll över någonting och ingenting att göra åt det med den här rusande rastlösheten. Och som jag hatar ensamhet i rutinlöshet: alla människor på så långt avstånd att all kommunikation ska ske genom trådar och kablar och tangenter. Jag avskyr det. Vill ha er här. Nu. Höst. Människor. Vanor.

Vi som är kvar i Lund klamrar oss fast vid varandra i alla fall, äter så mycket choklad vi orkar om kvällarna. Det tycker jag om. Det är åtminstone på riktigt.

2009-04-21T13:34:00.002+02:00

Ulrika har ingenting att göra. Mycket länge sen sist, men hon har börjat vänja sig nu efter ett par veckor. Levt i P.O. Enquists Ett annat liv i två dagar. Bakat två banankakor, gått fyra varv i stan, skrivarcirkelmötts, läsecirkelmötts, köpt tre nya CD-skivor, druckit lite vin i helgen.

Jo, nu börjar stressen över att inte producera någonting nyttigt att lägga sig. Sporadiska filosofiska funderingar på Juridicum. Leva som en humanist. Lite mer alltså. Det känns bra idag.

2009-04-03T16:19:00.002+02:00

Saker som jag hade glömt:

att ligga i horisontalläge med ögon i höjd med gräset och växtdoft överallt under en blå himmel är något av det finaste som finns.

att med våren faller det ner hela sjok av förväntningar.

att jag har det så himla bra.

2009-03-31T10:16:00.002+02:00

Idag är det tisdag och jag har i alla fall noll tisdagsångest. Vår utanför och i Sydsvenskan står det att scillorna ska slå ut innan veckan är slut, jag har lyssnat på A Camp konstant i två dagar och har tusen saker att göra den här veckan men inte stressad än och det känns bra och hanterbart. Upp-och-ned allting: på juristprogrammet läser vi filosofi och tänker plötsligt, på AF pratar vi bara om ett förtvinande kårobligatorium och juridik.

...but she breaks just like a little girl

2009-03-30T09:14:00.002+02:00

I lördags såg vi Bob Dylan på riktigt, det låg haschrök över Malmö Arena och mitt därinne någonstans stod han under en stor hatt. Det var länge sen så overkligt, länge sen jag tänkte så mycket på just ingenting annat än scenen och låtarna och det som fanns just då. Efteråt trampade vi i lera på promenad in till Malmö city och förstärkte stämningen med öl tills vi blev berusade och allt det var också så fint. Faktiskt.

Nu är det måndag. Jag har måndagsångest. Igår var det söndag och då hade jag söndagsångest. Inte meningen, jag ville ju inte vara sån här, inte så folk märker i alla fall. Så mycket lättare att sluta vara stark hela tiden när man vet att det finns någon som tar emot en varenda gång man snubblar, men jag måste sluta med att bryta ihop hela tiden. Trots att jag har upptäckt det. Nu.

2009-03-16T10:37:00.002+01:00

jag stressar konstant fast mest inuti. och idag tog jag en ofrivillig sovmorgon. det stressar ännu mer. lyssnar på anna maria espinosa och tänker att jag väl saknar också, fast allt finns inom räckhåll här, jag kan sitta i mitten av mitt krympande korridorsrum och nå varenda sak. kanske därför. kanske därför att jag ibland glömmer vilka drömmar det är jag aldrig når nuförtiden.

och det är väl konstigt såna här dagar när det enda som lyser utanför fönstret är byggmannens neongula overall, att hans grälla konstgjordhet ska vara det enda då molnen har lyckats att lägga gråa filtar över precis allting annat.

vår? var?

2009-03-14T17:55:00.002+01:00

Promenad: LTH, Sparta, Östra Torn i molnigt kvällsljus. Ful, fulare, fulast. Det där med villaområden på vinterhalvåret, det där med uppblötta gräsmattor där söndriga plastleksaker ligger och skriker om uppmärksamhet, det där med plastiga radhusfasader och hopplöst rastlösa barn i smutsiga overaller som hänsynslöst trampar ner det som ska bli nästa års pion i miniträdgårdarna. Gräsklipparna och de gröna brevlådorna med Nilsson och Kjellberg och Kvist. Oanständigt nakna träd.

Och så till slut de där felplacerade krokusknopparna under en tanig buske. Den där våren som faktiskt börjar tränga sig in i fulheten. Jag blir lite varm.

Ombörjan

2009-03-14T12:07:00.003+01:00

Så. Ny dator, ny kamera, ny layout.

Ny bloggperiod igen, med våren kommer suget tillbaka.

Ny Ulrika? Trevlig och självsäker och vidöppen. Igen och igen bestämmer jag mig och kommer av mig. Ett ständigt pågående livsprojekt, det här med att forma sig själv. Mallen helt klar framför mig nu, vet bara inte hur jag ska göra för att inte spreta utanför hela tiden.

Det är lördag idag men känns som söndag, tomtyst mellandag och jag försöker att komma ifatt. På fel sätt kanske: jag redigerar bilder och plockar runt bland saker, klipper omsorgsfullt ut små recept och klistrar in i en bok. Gårdagens flaska rödvin som lätt bakfylla framför hjärnan så jag ser allt lite på avstånd. Jag tänkte städa nu för att få något slags konkret resultat av den här dagen.

2008-11-28T11:19:00.000+01:00

helvete, jag är trött och förkyld. hösten försvann när snön kom förra veckan, och nu har vintern också smält bort så jag har ingen aning om vad för årstid jag stirrar ut på istället för att plugga.

igår var vi i malmö och såg olasalo nästan implodera av självupptagenhet på scenen med fjäderboa och bar överkropp... jesus christ superstar, superstar? jodå.
värmen på läktaren och ljuset och glittret och explosionerna, det var fint ändå. musiken förstås, två timmar party. och efteråt, utanför operan där elden brann och neonljuset rann över gatorna och jag hade en tumvantehand att hålla i min och vi missade alla avtagsvägar och kom så långt från bussen man kan komma innan vi märkte att vi var fel. det var också fint.

men ändå. det skavde lite sen på natten, jag låg vidvaken och försökte andas i takt men mitt hjärta slog för snabbt, och ingen del av mig tycktes tillräckligt stor för att fylla upp den där rollen jag plötsligt har hamnat i. så jag borde sova men lyssnar till andetag och följer konturer med blicken i ett rum som aldrig någonsin nånsin blir riktigt mörkt. längesen sist. jag hade glömt att det kan vara så här, att jag är sån här.

2008-11-18T20:18:00.000+01:00

Jag hade praktik förra veckan. Advokatyrket kanske? De verkar inte alls onda längre.

Sånt här hände, varje dag, hela tiden:
Jag satt mitt emot en asylsökande kvinna och hennes tolvåriga dotter från Irak, hörde henne berätta om hur soldaterna stormade hennes hem, våldtog henne, mördade hennes syster. Hon såg på. Allt såg hon, det svenska intitutionsljuset från lysrör blänkte fram tårar i hennes ögon.
Migrationsdomstolen skickar tillbaka henne direkt, sa advokaten efteråt, när de gått. Inga papper. Och vi tittade på varandra. Lika maktlösa båda två.

Följde med i domstolen, såg en sextonåring med pärmar fulla av papper hos socialen bli dömd för stöld och misshandel med kniv. Såg hans trotsiga ögon minska till rädsla framför domaren, såg hur liten han var då domen hade meddelats. Läste hans akt: hans pappas missbruk, psykiskt instabila mamma, slussandet mellan institutioner från småbarnsåldern.
Man förstår ju varför de hamnar där de gör, sa advokaten. Såg bort, vägde pappersbunten i handen.

Hörde en pappa smutskasta sin fru, såg hans desperation, såg två barn slitas mellan sina älskade föräldrar i en värld där det plötsligt bara existerade egoism.

Och efteråt, varje gång vi satt kvar efter att de hade gått, i kontorsrummet med mörka blankskrivbord och äkta mattor.
Ännu ett människoöde, sa advokaten i tystnaden. Och vi tittade på varandra.

2008-11-02T18:25:00.001+01:00

Det är nästan vinter i luften och jag fryser igen, under lagren av ylletröjor och grovstickade strumpor står blodet nästan alldeles stilla i ådrorna.

Jag försökte le mot alla idag för då ska ju världen bli en lite trevligare plats att leva på sägs det, men inte en enda log tillbaka. Malmö var stort och gråkallt och bussarna överfulla. Agerade visningsvärd i en lägenhet vid Fridhemstorget, det var ett dödsbo som sålde, den gamla damens spöke överallt i lägenheten: hennes grå hårtstrån i badrummet, hennes virkade dukar och bröllopsfoton från 1945. Jag mådde illa.

Döden slår ner överallt runt mig och jag får klumpar i magen av det. Kyrkogården full av Allahelgonaljus och dödsbilaga till Sydsvenskan. Självmord och cancer som sliter bort alldeles för unga människor runt mig plötsligt. Och nej, jag drabbas ju inte än så länge, det handlar inte om mina vänner, men jag har svårt att släppa det. Vem rensar upp? Spökena på facebook, mobilnumrena i telefonerna som inte längre har någon mottagare. Hur gör man med sin sorg, orkar man verkligen radera en människa ur sitt liv?

2008-10-18T15:25:00.000+02:00

Det satt en skata på mitt fönsterbleck nyss, slängde huvudet mot rutan gång på gång, stirrade på mig genom glaset med klotrunda svarta ögon. Usch, Bröderna Lejonhjärta-känsla, jag mår lite illa. Hade jag varit mer andligt lagd hade jag nog sett det som ett tecken. Nu är jag mest orolig för vad det ska bli av den stackars fågeln.

Och utanför fortsätter hösten. Träden vräker ner sina färger och regnet klistrar dem mot asfalten, jag cyklar upp och ner för Tunabacken och trivs. Stod framför en sån där önskebrunn idag, med mormor och systern, och tvekade. Att jag har det så bra att jag inte ens kan önska längre. Jag fick dra till med fred på jorden eller något sånt.

2008-10-11T16:22:00.000+02:00

...men att jag inte kan låta bli! Att det hela tiden måste komma såna här plugg-eftermiddagar med regn och minnen när det plötsligt kliar i fingrarna av blogglust.
Trots att:
jag har faktiskt ingenting särskilt att berätta
och jag förstår inte alls poängen med bloggande längre
Ren självterapi, svarar jag om någon frågar, men om jag skriver helt och hållet för min egen skull - varför vräka ut det på Internet?

Sånt jag frågar mig.

Speciellt nu, den här hösten, när allt jag gör och vill och tänker plötsligt innefattar andra människor. Varenda blogginlägg handlar ju mer om allt jag anstränger mig för att inte skriva om än om sånt som verkligen betyder något. För så här är det: jo, jag får väl ösa ut mig själv här eftersom det uppenbarligen fortfarande finns ett behov, men så mycket kontroll har jag att jag faktiskt kan undvika att hänga ut andra också.

2008-10-07T19:38:00.000+02:00

Hösten är vacker, vacker, vacker. Mest vill jag bara gå långa promenader med ögonen gloöppna mot träden. Lätt vidbrända för bara någon vecka sedan har löven börjat bli genomstekta nu, det torkar och frasar, himlen sitter högre än nånsin och öser gula löv över mig när jag cyklar genom allén vid Tunaskolan. Rött, gult, blått: vackert, vackert, vackert.

Men ja: förutom färgerna blev det mest jobbigt av den här dagen. Jävla dugga till att förstöra nåt som hade kunnat bli så fint. Jävla prestationsångest till att dra ner himlen så långt att den plötsligt ligger precis över huvudet och trycker.

2008-08-24T19:55:00.000+02:00

Visade en lägenhet idag, den låg på femte våningen i ett hus vid Triangeln i Malmö.
Få spekulanter, det blev så tyst i rummen. Där gick jag runt ensam i någon annans söndagstristess liksom, stirrade ut på någon annans gråregniga utsikt, lät tiden gå genom någon annans tickande klockor. Konstig känsla, som om jag stal något. En tomhet som inte tillhörde mig.

Kostymen skavde lite, och söndagen, och regnet. Man kan ju tänka sig att jag kommer att tvingas bära ganska mycket kostym i framtiden med tanke på mitt yrkesval. Det är kanske mest det som skaver. Eller så är det Pär Lagerkvist. Gäst hos verkligheten, Det besegrade livet. Jävla deppböcker.
Jag vet inte. Jag är egentligen ganska tillfreds med mitt liv nu, fattar bara inte varför det fortfarande måste komma såna här tillfällen när jag går hela dagar och totalt glömmer bort det.

2008-08-20T15:23:00.000+02:00

jo, jag har faktiskt blivit lite en annan den här sommaren. för vet ni: det händer att jag joggar längs med hardebergaspåret, fot framför fot framför fot mot nylagd asfalt. det är inte alls särskilt kul eller skönt, inte ens femte gången var det befriande på något sätt. jag tror att jag lägger av när hösten kommer på allvar, men åtminstone nu går jag runt i svettig karnevalströja och känner mig lite som en ny människa.

det finns det andra anledningar till också förstås. för nog har jag aldrig förr varit en sån som sträcker ut min hand och bara låter den hållas av någon annan utan det minsta flyktförsök. och det händer nu ibland. äsch, sånt skriver jag väl inte om här egentligen men så svårt att låta bli.

och ja, annars verkar det som att jag går på konserter mest hela tiden den här sommaren. gröna och röda snurrande solar i ansiktet, rök utan eld, masspykos, gungande i takt eller kanske inte riktigt, andras kroppar att haka fast i numera. det blir fina minnen att hålla hårt i. håkan hellström på way out west en timme av lyckoextas att kapsla in som en känsla.
ane brun igår har tydligare konturer. den gömmer jag nog längre in trots allt.

2008-08-16T14:38:00.000+02:00

Malmöfestivalen igår. Oj, vad gamla vi var! Vi satt på en konsumkasse och drack rosévin ur plastglas mitt i ett myller av självuppfyllda, svartsminkade femtonåringar. Petflaskor och palestinasjalar. Converse och mobilbilder ut fågelperspektiv. Ojoj. Där satt vi och skrattade lite åt de där trasiga människorna som höll på att gå igenom sina faser och kände oss som färdiga produkter på andra sidan allt det där. Det är vi kanske inte alls, vad vet jag?

Men sen glömde jag allt sånt i alla fall när jag såg Maia Hirasawa. Åh vad fint!

2008-08-14T23:26:00.000+02:00

... man kan fundera över om den här bloggen är existensberättigad överhuvudtaget. Jag har gjort tre seriösa försök att lägga ner den de senaste åren. Den har självdött ibland. Och så biter jag mig kvar i alla fall.
Jag vet inte varför.
Jag har tröttnat på idén, konceptet, upplägget och texterna. För många människor inblandade jämt, för många som läser.

Och ändå. Så svårt att släppa.

Idag fångade jag ett brunt löv i tröjluvan när jag joggade över fotbollsplanen vid Tunaskolan. Det luktade skolstart och höst. Nystart och framtid. Kunde inte låta bli att le. Går runt i en nästan spöktyst korridor och bygger lite luftslott, men det är inte så farligt som det låter. Det är sånt jag brukar göra medan jag väntar på hösten, jag blir inte ens särskilt besviken när luften går ur dem numera.

2008-07-30T16:33:00.000+02:00

Jag har lite för mycket tid nu. Hinner sitta hemma och skrapa insidan ren och ösa ut allt på bordet framför mig, stirra och stirra på delarna och inte få ihop det alls. Ett pussel som bara är en plan blå yta. Ni vet hur svårt det är att se helheten då. Ni vet att fast alla bitar finns är det alldeles omöjligt att hitta vilka som passar ihop.

Går mest runt och är irriterad så att det kliar på insidan. För att sommaren känns meningslös, liksom att jobba, liksom att skriva eller läsa eller utveckla mig själv eller vad man nu ska göra. För att jag fortfarande är en mer intressant person i mina texter än i verkligheten. För att jag är sån här jämt, jämt: somrarna blir aldrig annat än långa transportsträckor mot hösten.

2008-06-23T22:11:00.000+02:00

Inte så att jag har gått under jorden. Inte ens sluta blogga hade jag tänkt göra.

Men det har kommit andra saker i vägen.
Dagar i stugan vid den stora stenen som stupar rakt i sjön.
Romaner att läsa, texter som måste skrivas.
Midsommarfirande i hällregn och nattbad.
Sena kvällar, ljusa nätter utan sömn.
Andra människor. Nya.
På lördag Frankrike.

Jag kommer att börja skriva igen tror jag. Snart. Nu ägnar jag mig för mycket åt livet och sånt.

Gnäll

2008-06-02T21:41:00.000+02:00

Mina naglar är nedbitna till den där gränsen då det börjar ömma i dem, skrivbordet flyter, damm och kläder och smuts och papper fyller de nitton kvadraten som ska kallas mitt hem.

Tre dagar kvar till tentan. Helvete, vad jag klarar press dåligt.

Jag sitter mest vid mitt skrivbord och stirrar i olika papper och tänker att jag inte kan. Däremellan går jag långa, långa, långa ensampromenader i nya områden. Det måste jag. Mitt rum är mörkt och varmt och instängt fast fönstret är vidöppet. Och jag får ont i magen av kaffet.

Och kanske värst:
den där solen utanför. Alla de där picknickarna som borde ätas, alla ögon som borde tittas i, alla samtal över kaffekopparna på uteserveringarna i Lund som borde få flyta fritt vid den här tiden på året. Allt det där man går miste om och som det redan kommer att vara för sent för nästa vecka när Lund avfolkas till en spökstad och sommarrastlösheten kommer att få mig att åka tur och retur mellan Kristianstad-Lund flera gånger i veckan.

Åh, det är så synd om mig. Bara det jag ville säga egentligen.

Idag.

2008-05-22T22:42:00.001+02:00

AF. Möte i Skanör på kvällen. Vykortssolnedgång med svanar. Det gör ingenting att det mest var klyscha över det. Vissa saker är vackra trots att de är uttjatade.

Och sen var det studierna ja, högar på skrivbordet som växer runt mig. Jag ser dem mycket väl. Jag får lite ångest. Lite. Inte alls tillräckligt mycket för att släppa allt och hänge mig åt inkomstskatte- och aktiebolagslagarna. Two more weeks to go. Nu knöt det sig lite i magen i alla fall.

Idag har lyssnat på Martha Wainwright. Samma skiva gång på gång intill galenskap. En Martha Wainwright-dag. De behöver inte alls vara dåliga dagar, trots att det är min depp-skiva nr 1 egentligen. Vissa skivor är vackra trots att de är uttjatade.

...med solen i ögonen

2008-05-18T14:20:00.000+02:00

Veckorna går snabbt nu, maj har varit en lång räcka dagar uppåt, uppåt, uppåt.

Jag ska börja tentastressa snart.

Men än så länge tittar jag mig bara förundrat omkring. Igår kände jag efter. Och nej: jag vill nog inte vara någon annanstans, ha någon annans kropp, tankar och rörelser. Jag vill bara vara jag. Jag vill bara sitta på innergården och le mot solen.

So this is it alltså, äntligen.

Sommarmaj

2008-05-11T14:50:00.000+02:00

Svett och sommarstiltje över Lund. Sol som kramar klibbigheten ur träd och människor. Jag har en uppsats att skriva. En viktig. En sån som kan avgöra något med mitt betyg eller framtid.

Och vad gör jag?
Jag fastnar. Jag flimrar. Jag går ändlösa promenader. När jag tittar ner ser jag den röda fläcken på min converseskor. Rester av jordgubben jag trampade sönder i parken på Valborg. Jag ler. Rosa blomblad i ansiktet och himlen sitter vansinnigt högt idag. Jag ler lite till och framtiden känns lika avlägsen som molnen.

Nu ska jag källhantera. Nu nu nu.

Vintern har äntligen rasat

2008-05-01T21:22:00.000+02:00

Valborg igår. The best ever.

Park med massor av människor och jag älskar er alla så mycket att jag höll på att sprängas och ville dela mig själv i minst fem olika delar för att kunna sitta på alla filtar samtidigt. Öl och solen i ögonen. Åh vad fint.

På kvällen AF, timmar av konversation med äldre herrar, snapsvisor och Uarda och tal och prickiga flugor och rektorer och mumier.
Sedan hade jag och T privat mellanfest på ordkonstrummet fram till klockan fyra på morgonen, liggande på varsin soffa drack vi groggar av vatten och whiskey och pratade ifatt lite. Det behövdes. Vi hann med att gråta och fnittra sönder oss och dansa till Elvis och bli vansinnigt berusade.
Sedan röjde vi på dansgolvet på en fest som vi inte var bjudna till. Och slutade kvällen (morgonen?) med att vingla hem på var sin cykel genom ett alldeles tomt Lund som redan var ljust.

Inget majbål. Ingen stämningsfull Vintern rasat som skrapade på insidan av bröstkorgen som rysningar. Och ändå. Jag menar det. Min första valborgsmässoafton utan eld och ändå den bästa, bästa.

2008-04-27T23:04:00.000+02:00

I morse klockan halv sju cyklade jag hem från en bal i AF-borgen. Overkligt. Dagsljus och fåglarna oväsnades som besatta.

Balen var fantastisk.

Men nu:
bakfylla.

helvetesångest.

Fan.

Tunedal

2008-04-25T14:10:00.000+02:00

Mycket Jenny Tunedal idag.
Minutiöst har jag gått igenom hennes diktsamling Kapitel ett. Än en gång läst hennes fantastiska förord till Sonja Åkesson-antologin Vara vit mans slav och andra dikter. Och avslutat med hennes recension av Lars Noréns En dramatikers dagbok i Aftonbladet.

Jag tycker mer och mer om henne. Genialisk höll jag nästan på att säga, men inte riktigt än.

För övrigt har det varit otroligt intressant att gå igenom alla recensioner av Noréns dagbok idag. Eva Ströms ohämmade hyllning till "den mest omskakande läsupplevelse" hon har haft på ett decennium. Jenny Tunedals balanserade och välskrivna recension som varvar för och emot så noggrant att man får svårt att se vilken sida hon egentligen står på. Och Leif Zerns närmast hatiska försvarstal i DN.

Det känns som om jag redan har läst boken. Roligt när någonting engagerar Sveriges kulturelit äntligen.

2008-04-24T20:37:00.000+02:00

Jo men visst. Det är fint det här livet.

Igår ett fyra timmar långt förmannamöte som började med mousserande vin på AF-borgens tak och slutade med punsch bland uppstoppade lundaprofiler och mumifierade krokodiler i källarens arkiv.

Idag lunch i solskenet i Lundagård.
Halvhjärtade studier på innergården.
Lång kvällspromenad med lungorna fyllda av häst och ögonen av nedåtgående sol.
Sonja Åkessons Leva livet.

Jo, men faktiskt. Jag trivs alldeles utmärkt.

Bal på Borgen

2008-04-20T18:36:00.000+02:00

Igår glittrade vi på vårbalen i världens vackraste borg. Det var sol i Lundagård och magnolieknopparna tvekade precis på bristningsgränsen bakom oss på bilderna. Vi var snyggast av alla också. Såklart.

Jag hade vansinnigt roligt. Det hände precis så mycket som det ska hända. Det finns precis så många frågetecken att reda ut som det borde. Hur kommer det sig är jag shotade gratis-tequila i baren klockan tre på morgonen? Vems ansikte hamnade plötsligt så nära när livebandet vrålade Jag vill bara gå hem med dig i sann Winnerbäckanda? Vad gjorde jag i VIP-rummet? Hur kunde jag plötsligt hitta mitt körkort under scenen efter tre timmars okoncentrerat letande? Inte var väl jag en av dem som skreksjöng sönder den sista tryckaren innan ljuset tändes och folk vinglade hemåt?

Jag klev ur taxin hemma klockan fem på morgonen. Fåglarna hade vaknat och det började ljusna bakom husen. Jag älskarälskarälskar den här staden.

Övrigt: Min senaste Bob Dylan-period verkar vara av svårartad och icke övergående karaktär. Annars inget att rapportera.

Et Dukkehjem

2008-04-17T13:25:00.000+02:00

jag ska väl sluta snart att ha dåliga kvällar och spilla ut dem på bloggen. det behövs ju inte. jag vet egentligen hur jag blev den jag är, har fan skrivit en hel bok om det. jag slutar älta nu. nu.

annars är jag nyss hemkommen från oslo och det är en jättefin stad. gott kaffe och så dyrt att man njuter med uppmärksamheten helt riktad mot smaklökarna av varenda klunk. skriet och madonnan på nationalmuséet. advokatkontor och domstolar och kostymer. vigelandsparken monumental och overklig på gränsen till obehaglig. rundvisning i ibsens lägenhet tillsammans med en ung, blivande kulturtant och en sammetsögd engelsman. fin stad, skönt att komma ut och se andra hus och andra människor ett tag.

nu går jag in i mitt vanliga liv igen. det går bra, jag trivs i det. jag är inte ämnad för skatterätt men vem är det egentligen?

"Sånt borde man kanske utsätta sig för oftare"

2008-04-13T10:36:00.001+02:00

...or maybe not.

Efter efterfest

2008-04-13T03:43:00.000+02:00

Vad jag älskar att dansa på köksgolvet i ett moln av vattenpiperök och skaka håret och skratta, skratta, skratta till Lovefool och Twist and Shout. Vad jag älskar mina vänner som bjuder mig på middag och pratar och de som inte tittar konstigt på mig för att jag gör roliga rörelser med fötterna till gamla Cardigans-låtar.

Ikväll var fantastisk, den bästa på länge trots att svartklubben på Sydskånskan är värdelös egentligen och jag inte alls var så himla full (eller kanske just därför). Och det är fantastiskt roligt att vara DJ. Och det är fantastiskt roligt att ha en kille som hänger efter en hela kvällen och vill hångla och sen gå in på sitt rum och lägga sig. Ensam. Självvalt. Och det är faktiskt ganska roligt att blogga klockan fyra på morgonen också. Sånt borde man kanske utsätta sig för oftare.

Den 12 april 2008

2008-04-12T15:53:00.000+02:00

Konstig dag.

Jag lyssnar på en otroligt bisarr blandskiva från någon period av mitt liv då jag tydligen tyckte att Ted Gärdestad, Thåström och Richard Wolff kunde utgöra en bra och lyssnarvänlig mix. Så fel man kan ha. Den är outhärdlig.

Annat som jag har gjort idag är att läsa massa bloggar, hundratals inlägg, det är som en drog (mina mentala spärrar mot Inkomstskatt del 1 och 2 är faktiskt helt oöverstigliga). Jag hittade några nya idag som kan ersätta den lediga tid som uppstod när jag börjar inse att vissa av mina kompisar faktiskt helt och hållet verkar ha gett upp bloggandet. Dagens insikt är att jag måste sluta söka efter varenda människa jag känner/ser/träffar/hör talas om på google och facebook. Det är skumt att veta allas gamla idrottsresultat från mellanstadiet, dessutom har jag svårt att veta hur jag ska bete mig när någon deklarerar sensationella nyheter för mig som jag inte alls är överraskad över eftersom jag redan har läst om det på internet.

Imorgon tar jag mig till Oslo. Det bara hände. Som det kan bli.

Idag borde jag genast städa, för min morbror kommer vilken sekund som helst och han kan skvallra för mamma om att jag bor i en liten fyrkant omgiven av smutsiga underkläder, högar av böcker och stank av surt rödvin/instängd svett över alltihopa. But hell, jag kan ju inte hålla på att hålla uppe den här duktiga flickan-imagen hur länge som helst, det är rent bedrägeri. Lika bra att jag kommer ut som slusk snart, jag också. Mina föräldrar blir besvikna, men de är härdade. Jag tror att de kommer över det här också.

2008-04-10T14:26:00.001+02:00

åh, igår var den värsta dagen på hundra år men idag kom våren och jag var hemma i kristianstad och de japanska körsbärsträden utanför statsbiblioteket blommade i rosa.

åh, vad jag tycker om. jag tycker om att gå förbi min gamla grundskola som är stor och gul och barnen leker på skolgården med fler buskar än den hade när jag gick där och det ser i alla fall ut som att alla får vara med.
vad jag tycker om att ha en hund som är så lurvig att alla nedslitna förtidspensionärer måste le när de ser honom (vad jag tycker om att människor blir så vackra när de ler).
vad jag tycker om att se gubbarna på rotary skruva på sig generat när jag undrar var kvinnorna är.
vad jag tycker om att gå runt i de fina villakvarteren, vad jag tycker om de små familjerna som lindar in sina ömtåliga plantor i flisfiltar i trädgården, vad jag tycker om att de klipper sina äppelträd i tid och bär undan grenarna, vad jag tycker om att de har påskliljor och tulpaner och utekatter och solkatter i sina putsade glasrutor. vad jag tycker om människor som åtminstone försöker.

nu ska jag åka tåg. jag tycker om det också. landskap som brusar horisontellt utanför fönstren, det tycker jag om och billy joel passar så bra idag, till våren, våren, åh, vad jag tycker om våren.

Jo, jag finns fortfarande...

2008-04-08T13:04:00.000+02:00

...och jag är förkyld. Jag är förkyld och känner mig klumpig och snorig och gråklädd. Det regnar också. Jag har fastnat här igen på något sätt, förstår inte hur, fråga inte.

...och utanför Juridicum står de söta flickorna i klasar, blont hår och pärlörhängen. Och rosiga kinder - hur kan de ha sån där fräsch, solkysst hy mitt i vintern när vi andra vanliga människor går runt med en vinterblekhet så grå att vi nästan försvinner in i regnhimlen? (det är väl smink antar jag, nåt sånt som man vet hur man kletar på om man har fnittrat över Veckorevyn sen man var elva, nåt måste i handväskan tillsammans med Smith's Rosebud Salve och Elizabeth Ardens Eight Hour Cream - vad vet jag, vad vet jag?)

Det finns två saker som är bra idag: Willy Kyrklunds Solange och Bob Dylans A hard rain's a-gonna fall.
And that's pretty much it.

Inte så illa som det låter, men jag är som sagt förkyld och den där jävla våren som väl skulle varit här för länge sen har visst bestämt sig för att aldrig komma i år.

2008-03-14T11:45:00.001+01:00

undantag

2008-03-09T16:03:00.000+01:00

jag sitter på caféer ibland och läser det är för att ibland händer det att nitton kvadrat är för litet till och med för mig ibland behöver jag se människor som jag inte måste prata med och som det inte gör nåt att de tycker jag är konstig

jag går alltid till olika caféer nästan. det är för att det är så spännande att beställa en cappuccino och inte veta om man ska få ett hjärta eller stjärna eller bara lite pulver på det där skummet längst upp. det är som boxarna i supermariospelet, det är det man kallar spänning i vardagen. idag blev det ett hjärta, det var fint ljusbrunt med skarpa konturer och det fick mig att tänkta lite på kärlek och sånt

det fanns andra anledningar till att jag tänkte på kärlek också. caféet idag var det där caféet där jag bara har varit en gång förut och då satt vi två personer mitt emot varandra vid fönstret och jag hade benen kryssade över varandra på ett sätt som gjorde att mina tår gång på gång snuddade vid ditt knä du hade ögon som sökte så febrilt att de ibland träffade mina rakt i pupillen trots att jag gjorde mitt bästa för att med blicken sudda ut hjärtat i min cappuccino ville att det bruna kaffet skulle spegla sig i mina blå irisar så att de blev lattefärgade de också ville känns mina tår mot dina jeans samtidigt som jag byggde murar och tänkte inom mig gång på gång att vad skönt att det aldrig kan bli nåt vad skönt att du reser imorgon igen vad skönt att allt löser sig så bra och enkelt jämt

det här var länge sen ett år sen minst så det är preskriberat, inte så att jag brukar gå runt och tänka på alla människor som jag avslutar och rymmer och flyr från jag är bra på att glömma men det bara blev så idag. jag tror det var regnet utanför jag tror det var det där caféet det där hjärtat i kaffet

och med tanke på ensamheten: vad fint det är att leva i en illusion (så kan man kalla korridoren), vad skönt det är att under de jävligaste morgnarna stå under duschstrilandet och gnida bort stämplarna från nationerna på handlederna och framför allt titta ner i avloppet och inse att alla hårstrån där faktiskt inte är ens egna.

idag försökte jag skriva nåt bra och allvarligt men det blev bara postis av alltihop bara postis

Favorit i repris (se februari 2007)

2008-02-27T21:59:00.000+01:00

Nej, nu tröttnade jag.

Nu tänkte jag lägga min energi på annat än att vräka ut mitt liv på Internet. Jag blir alldeles för självcentrerad av det här. Jag behöver distans.

Det här är ett infall. Det kan hända att jag börjar blogga igen om några veckor (det har hänt förut). Men nu: uppehåll.
Läs annat så länge. Det finns bra bloggar. Typ den här (om ni tycker om sjuka textmassor vill säga).

Boom

2008-02-25T22:23:00.000+01:00

Idag har jag gått minst en mil fort, fort på grusvägen och varvat alla joggare, spelat musik alldeles för högt i mitt rum, sjungit med, druckit kopp på kopp kaffe, pratat och yrat och inte förstått någonting på föreläsningen, sprungit upp och ner för trapporna i AF-borgen tre gånger. Etc. Etc. Jag kunde knappt äta stillasittande ens.

Och ändå.

Jag är rastlös så att jag måste skrika snart. Jag går bara och väntar på explosionen.

2008-02-24T23:42:00.000+01:00

det har varit helg. igen. smålands igen, några glas vin igen, lite dansande, massor av studenter överallt. jodå, så är mitt liv. jag är student och jag gör som studenter gör. bra väl?

jag har varit hemma hos mina föräldrar också och tittat till dem. de är gamla. jag förstår inte när de blev det. det skrämmer mig något vansinnigt, att alla är så gamla plötsligt. jag läser för mycket böcker om döden, senast Niklas Rådströms En handfull regn. jag borde sluta med det. jag borde läsa deckare eller så istället. fast där lär väl vara minst lika mycket död i och för sig.

och nu sitter jag här med en rastlöshet som kliar på insidan av bröstkorgen och längtar efter någonting som jag inte vet vad det är. väntar. jag väntar och ute spricker knopparna och det finns små, krusiga bladtussar på buskarna och gula prickar i löven utanför ub och människor har nya jackor på sig och hade det funnits någon snö så hade den smält nu och droppat från taken och jag tror att det är våren.

jag är mest otålig hela tiden. jag skyller på våren. den kan man skylla allt på.
nu tänkte jag skriva en roman innan jag sprängs.

Jag såg en krokus idag men nej, inte ens det hjälpte

2008-02-18T22:07:00.001+01:00

En svart dag, trots den blåa himlen, som slutade i rummet allra längst in på café Ariman, jag satt vid den gula lampan ensam och läste en sjuttiotalsbok från antikvariatet av Jacques Werup och hatade mig själv för att jag är en sån som en svart dag sätter mig längst in på Ariman och läser dikter av Jacques Werup. För så gör man inte.
Så gör normala människor inte.
något av det sorgligaste här i världen
är att språkkänslan öppnar
och stänger vilka dörrar som helst
…skriver Jacques Werup och han menar inte samma sak som jag men det tröstade mig ändå något ofantligt att läsa en svartvit bok om oktober i Malmö 1973, en gråmulen stad där ”husen reser sig som gravstenar”.
Och fan. Jag vet.
Jag har vänner som bryr sig, jag älskar dem och jag skrattar visst på riktigt med dem.
Jag har ett liv som är bra och en utbildning som är nyttig och ett rum som är varmt.
Jag vet. Det kommer gråmulna dagar för alla ibland.
Jag borde inte skriva sånt här för jag ångrar mig alltid och jag vill inte ha tröst för trösta mig själv - det är jag alldeles för bra på.
Men ändå. Idag är det som att jag måste berätta det här:
Att jag aldrig, aldrig, aldrig någonsin kan känna mig bekväm med mig själv. Jag är jävligt trött på att ta min tillflykt till orden istället för människorna. Jag är jävligt trött på att vara svår. Jag är jävligt trött på att vara pretentiös.
Ändå, trots allt, fortfarande. Har jag alls kommit längre än den där trettonåringen? Vill jag inte fortfarande passa in, hitta en grupp att omslutas av helt?
Vill jag inte helst av allt bara vara vanlig?

2008-02-16T12:44:00.000+01:00

De spelar in en film på gatan utanför mitt fönster. Jag ser en student i frack hoppa upp och ner på ett elskåp medan en annan ligger ner och filmar honom ur grodperspektiv. Kan man annat än att le? Det är sånt här man bara ser i Lund. Det är därför jag älskar den här staden.

Igår fanns det massa fina ordkonst-människor på mitt rum. Det var bra. Har än en gång fått bekräftat hur bra det blir när man stänger in sig många personer och många vinflaskor i ett litet rum.

Sedan åt jag gurka och drack te i köket till klockan sex på morgonen. Jag måste lära mig att gå och lägga mig i tid. Nu flyter bokstäverna ihop av trötthet. Och jag har en deadline till Dissidenten som ligger som en snara runt min hals. Ska nog ta tag i den nu. Sen ska jag kanske lära mig att säga nej någon gång.

Hemma igen

2008-02-12T12:59:00.000+01:00

Jag hade rätt. Ibland har jag det. England var fantastiskt. Solen i ögonen hela tiden. Those moments: Sorlet av turister, timmarna i solen framför Buckingham Palace. Att stå högst uppe på Tower Bridge och se hur Themsen svindlar därunder. Öl och människor och crowded pubs. Promenader och konst, fullsatta tunnelbanevagnar och Les Miserables. Jag njöt.
Och återseendet av Cambridge, kanske bäst av allt. Tesco, the Avery, Auntie's tea shop, King's college, Studio School... Den där Cambridgehösten som kanske har betytt mer för mig än någon annan period i mitt liv. Jag och Amanda hade nog glömt båda två. Vi stod överväldigade på busshållplatsen och stirrade tårögda ut över Parker's Green. På kvällen sen bussresa tillbaka till London, magiskt att se Londons förorter ta form utanför fönstret, att dela ett par hörlurar med samma musik i och se på varandra ibland och veta att man tänker ungefär samma sak.

Vänskap, orden som blir överflödiga gång på gång. Och så i slutet: det där avskedet mellan två drama queens som alltid blir lika hjärtslitande: tårdränkta leenden, en tunnelbanevagn som försvinner bort mot flygplanen, vinkande hand genom rutan. Och så ensam igen.

Sedan satt jag i timmar på Gatwick Airport, någonstans mellan departure och arrival. Jag tycker om det också. Kvar i London fortfarande, kvar i bilderna av monument och museum och människor och tunnelbana, men med tid att ta in allt.

Det var fint. England är fint. Tweed, djupgröna landskap, te och lavendel. I love.

Och nu: skatterätt. Terminen ligger till synes ändlös framför mig. Jag vill mest bara vara ensam. Ibland känns det som att jag är lite för bra på det.

Paus

2008-02-05T07:40:00.000+01:00

Nu åker jag till London och gör något annat ett tag. Cream tea och Tesco.
Det kommer att bli fantastiskt!

Just another get-me-away-from-here-I'm-dying-inlägg

2008-01-31T01:20:00.000+01:00

Jag har ingenting att säga någon.

Det här är vad man kan göra vid såna tillfällen:
man kan sätta på och jag grät mig till sömns efter alla dar eller någon annan låt att bli ännu ensammare av, man kan läsa om människor som man inbillar sig har det bättre än en själv, man kan sitta i sin soffa i fyra timmar och stirra på aktiebolagsrätt tills ögonen går i sönder utan att ta in ett enda ord, man kan gå ut i köket med jämna mellanrum och reducera sig själv till något litet och ynkligt och hoppas att folk ska orka bry sig (vilket de väl för det mesta inte gör för ingen gör ju någonting som inte är för egen vinning som vår föreläsare så klokt påpekade idag), man kan analysera och plocka ut varenda del från sig själv och sätta in dem i fel ordning så att allt skaver. Man kan gräva de där groparna man går och snubblar i ännu djupare, det går alltid att komma längre ner.

Man kan också äta god middag, cykla snabbt i regn tänka att allt är ganska okej, man kan skratta och hitta människor på msn och känna att det visst finns de som bryr sig.

Jag har hunnit med alltihopa idag. Jag har tröttnat på mig själv, helt och hållet. Jag vet verkligen aldrig var jag har mig själv och det är fruktansvärt irriterande.

Ordkonst om kvällarna är fint i alla fall. Jag sitter där och viker gula papper på mitten och känner att jag producerar någonting. Andas.
Och utanför fönstret: regn. Regn, rein, rain: London, herregud vad jag behöver dig nu.

Helgrapport

2008-01-27T15:19:00.000+01:00

Fest i fredags. Jag är inbegripen i ett djupt samtal med någon nyfunnen vän när han plötsligt avbryter mig mitt i en mening: Kan vi inte hoppa över hela det här med att prata och hångla med varandra direkt istället? Far åt helvete. Jag gick och la mig och kände mig inte riktigt hemma någonstans.

Bal igår i AF-borgen. Fantastiskt. Jag hällde i mig vin och kaffe och hittade vänner överallt. Jag förundras fortfarande över mig själv när jag dagen efter försöker rekonstruera festkvällarnas händelseförlopp och ser mig utifrån flyga mellan famnarna i dansen, prata och skratta med hur många olika människor som helst. Jag som stod tyst i mörka hörn under festerna hela gymnasiet. Jag förstår inte alls vad som har hänt eller när brytpunkten kom.

Och idag: promenad i vårlikt landskap och en trötthet som kan döda. Jag skyller mig själv. Jag vet vid det här laget att om man jagar kickar med alkohol slutar det alltid med platt fall dagen efter. I live and I learn. Än så länge är det värt det.

2008-01-22T14:14:00.000+01:00

jag går runt lite i mina cirklar och funderar på om det verkligen var så här jag ville ha det. skatterätt kan få vem som helst att göra det. alla deadlines ligger så pass långt bort att jag inte orkar bry mig om dem än. jag sitter här och väntar på dem i ett vakuum.

boktitlar som flyger förbi i huvudet:
vissa föddes perfekta och andra som jag
hon går genom tavlan ut ur bilden
jag saknar dig, jag saknar dig

tonårsböckerna som jag läste igen och igen tills orden miste sin magi. böckerna som träffade precis. var finns såna böcker nu? jag vill läsa om någon som tänker alldeles samma tankar som jag. jag har tröttnat på kafka och james joyce, de har ändå ingenting att säga mig.

idag har jag gått runt lite i mina cirklar och tittat på alla andra människor på avstånd och inte förstått någon och ingen har förstått mig.
jag är trött. jag kan inte skriva. och min balklänning som jag inte hade provat sen studenten går inte längre att knäppa i ryggen. bara en sån sak. fan.

2008-01-20T21:14:00.000+01:00

Jag läste Joan Didions The year of magical thinking i helgen.
Sedan satt jag och stirrade ut på gatlyktorna i den regnvåta gatan ett tag.
Sedan satt jag och tittade på min skärm och ville skriva någonting.
Sedan satt jag i köket och ville berätta för någon, prata.

Det blev ingenting med något av det. Det fungerade inte riktigt att klä tankarna i ord eller hur det nu är man brukar säga. Det behövdes egentligen inte, jag ville mest bara behålla dem lite längre.

Jag vet inte, kan inte formulera vad det var den rörde upp här heller. Men det känns som att jag förstår lite mer om livet och döden nu än innan jag började läsa. Det räcker kanske att säga så. Det är det bästa betyg en bok kan få.

Efter stormen

2008-01-18T14:55:00.000+01:00

Ja. Nu är det över.
Vad tomt det blev plötsligt.
Jag sitter i mitt rum som är nystädat och tittar på min tvätt som är nytvättad och allt är alldeles, alldeles tomt och blankt och oskrivet. Inte nödvändigtvis på ett dåligt sätt, snarare som en naturlig avslutning på en alldeles för intensiv arbetsperiod; jag har gått på högvarv i två veckor och snurrat fortare och fortare för att plötsligt stanna. Klart att det blir tomt. Klart att jag yrvaket tittar mig omkring och undrar var farten tog vägen.

Idag klockan tretton lämnade jag in min sista litteraturtenta och vårterminen är definitivt över. I onsdags var jag ungefär så berusad som sig bör på tentafester (eller kanske lite mer) och satt i vårt korridorskök med bra människor till klockan sju på morgonen. På måndag börjar skatterätten.

Och nu... nu då? Jag vet inte. Jag läser klassiker och vill ha Paris och rödvin och romantik, cigaretter mellan långa smala fingrar, Virginia Woolf, Cora Sandel och Simone de Beauvoir. Jag lyssnar på Jacques Brel och gråter fortfarande varenda gång jag hör La chanson des vieux amants. Mitt liv är ganska litet och det är okej för det mesta, men idag önskar jag att det vore bara lite, lite större.

Denna ständiga längtan vidare, fortare, mer. Den är nog bra ändå. Det är när man är nöjd som man fastnar och sjunker.
Nu ska jag drömma lite mer och läsa en bok.

Vår?

2008-01-13T16:53:00.000+01:00

Det finns dagar när man går ut och fast klockan är nästan fyra är himlen hög och oskuggad. Det finns vår i den. Man tittar upp och då lyfter man lite från jorden, man kan inte alltid stå stadigt med fötterna på den (då har man fastnat, visst är det så?). Man kan låta himlen omsluta en istället och mjukt sätta ner en på grusvägen igen tillsammans med skymningen. Det finns skymningsdagar som är rosa och skär ut träden som svarta schabloner med knivskarpa konturer.

Det finns dagar när man inte kan sluta gå. När musiken och benen blir ett enda samstämmigt dunkande i trumhinna och vägtramp som passar nästan precis till allt man ser. När man upptäcker att om man ler mot människor så ler de tillbaka ganska ofta. När varje person som man möter blir genomskinlig och man tycker sig se rakt igenom den, se världar och världar av tankar. När man förstår alla plötsligt. Visst är det så, att vi alla bär samma hav inom oss? Det finns en hjärna som fungerar ungefär likadant i varje huvud, en själ i varje öga, ett hjärta som slår under varje jacka. Ändå, trots allt: vi är nog alla ganska lika.

Det finns dagar som den här, dagar då jag står upp över öronen i poesi utan någon som helst anledning. Någon borde kanske ta ner mig på jorden, men varför det egentligen? Det är ju så fantastiskt roligt att flyga.

2008-01-09T20:47:00.000+01:00

Anledningen till att allt känns lite obekvämt nu:
Det fanns en tjejförfest i ett kök där jag tvingades äta mina äckliga röror från frysen. Det fanns parfymdoft som kvävde och kollektivt nagellacksmålande och jag fick ofrivilligt veta vems pojkvän som var bäst i sängen och hur man kan skymta sugmärken under lager av smink. Jag stirrade ner i maten eller nåt tentarelevant och kände mig fel.

Tjejer i grupp är det värsta jag vet. Det är för att det finns en typ av gemenskap som går ut på ytliga jämförelser och ogenerat blottande av sig själv och andra som jag aldrig har kunnat ta till mig. Eller så är det för att jag aldrig kan bli som de och för att jag hatar att känna mig utanför.

underkylt regn

2008-01-05T22:39:00.000+01:00

kallt i mitt rum, kallt, kallt, kallt och blixthalka på gatorna. jag och å och s var ute och gick i det, eller gled eller så. vi är som tre tanter nu och ändå när jag ser på dem är det svårt att inte tänka på alla de år som vi har funnits tillsammans, vi tre. liksom barbielekarna och låtsaskompisarna och klassresorna ligger emellan eller över allting vi pratar om. eller inuti.

det här tänkte jag på sen, när ni hade gått och jag borde ha pluggat: minns ni i åttan eller nian eller när det nu var? minns ni våra planer, minns ni hur vi skulle äga lund och ha en sandlåda och boxningssäck i gemensamma lägenheten? jag tänkte på det idag när ni satt här i min soffa i mitt lund. att jag tog mig hit men inte ni. att jag tog mig hit alldeles ensam och skaffade mig en lägenhet alldeles ensam. utan sandlåda visserligen, men ändå. som det kan bli.

och helvete, hur var det man gjorde när man tentapluggade!? ingenting går in, jag bara irrar och tänker och försöker att låta bli att bry mig om alla andra. det går inte. jag kommer aldrig att låta paragraferna gå före människorna. kanske är det det som är felet med mig.

Nysnö

2008-01-02T10:30:00.000+01:00

Det snöar.

Tittar man ner på trottoaren ser man att den är alldeles blöt och plusgradig och att snön bara försvinner i den. Men det behöver man ju inte göra. Man kan titta upp mot himlen istället och då ser man bara snö som faller lagom långsamt och det är vackert. Det känns nytt och symboliskt. Nytt år, nytt liv, nystart, nysnö. Det blir nog bra.

Nyår var fantastiskt. Jag skrattade i tolv timmar. Middag med hur mycket och hur god mat som helst. Och hur fina människor som helst. Jag säger det igen: hur fina människor som helst. Jag älskar er.
Sedan flög jag genom Lund på något sätt med hjälp av cykel eller vin eller något sånt. Det gick vansinnigt lätt att ta sig upp för tunabacken i alla fall. Sedan var jag plötsligt i en gasquesal och drack öl i jätteglas blandad med tonic. Sedan blev jag full och ägde dansgolvet och allt var glitter och jag var roligast i världen. Mitt leende var större än jag själv.
Efterfesten var sanslös den också. Det var jag och ett hånglande par och hundra killar i köket och jag hade hur mycket energi som helst och pratade konstant tills alla andra hade somnat eller gått. Då gick jag och la mig. Det var redan morgon och jag älskade livet.

Det gör jag idag också. Jag har gått tillbaka till Lars Winnerbäcks första pretentiös-patetiska-pubertala skiva och idag är den det bästa jag har hört. Ett steg bakåt och två framåt. Så kan man leva faktiskt. Så lever jag och det går fantastiskt bra för det mesta.

So this is Christmas?

2007-12-29T21:58:00.000+01:00

lackdoften som sveper in huset i jultrevnad och minnen, de urusla rimmen.
en gran nedsågad nära huset, krubban omgiven av nyplockad mossa full av spindlar, jesus fick ligga i toppen av palmen i år och jungfrun vänsterprasslar med en tomtefigur.
hemgjord kola i små folieförpackningar misstänkt lika buljongtärningar.
orphei drängars julskiva på repeat.
clementiner, ett halvambitiöst julbord, nötskal i hela huset.
långa långa promenader i den icke-vita skogen, en hund med svarta ögon att ha i soffan.
pianot, gitarrsångerna, o helga natt femstämmigt till whiskyn efter julklappsutdelningen. som alltid, på julen är allting som alltid.
lugnet, landet, de tysta stenarna, veden, elden och sjön som inte alls har frusit i år.

mammapappasysterbror, mammapappasysterbror, mammapappasysterbror
det där som kallas familj. jag har turen att ha en sån, en kärnfamilj till och med och jag älskar den.
julen är fortfarande magisk, men fokus har flyttat från konsumtionen till samvaron. det känns fint och äkta på något sätt.

Sammanfattning av julen

2007-12-26T11:25:00.000+01:00

Jag lever utan internet nu, men en kort kommentar.

Min familj är de finaste människor som finns. Det är sant.

Det där med tentaångest

2007-12-22T20:53:00.000+01:00

Men hey, vad håller jag på med!? Inte inte inte sjunka ner där igen. Idag när det gick åt helvete med pluggandet roade jag mig med att titta lite i blogg-arkivet. Fan, vilken drama-queen jag är. Jag vet ingenting om ångest. Jag hittar bara på för att folk ska tycka synd om mig. Idag försökte jag återigen gräva ner mig i lite ångest, men ingen tyckte ett dugg synd om mig så jag slutade.
Men i alla fall, here you are. Ett och ett halvt års tentaångest. Håll till godo.

lördag, september 23, 2006
"och jag har sån ångest inför tentan på tisdag att jag sätter mig ner i fyra timmar och skriver en novell istället för att plugga.kan man vara dummare?"

måndag, september 25, 2006
"Och jag vet inte om det är för att jag har sån ångest att jag är helt avtrubbad eller om jag faktiskt inte bryr mig om hur det går, men jag känner mig helt lugn.Det känns liksom tomt i mig. Det kan väl ändå inte vara rätt?"

torsdag, november 30, 2006
"Tillfälligt avbrott...
...tills livet börjar igen efter tentan den 5/12."

söndag, maj 20, 2007
"Nu börjar plugg-helvetet och jag kommer ha tentaångest och magknip i två veckor. Jag kommer att sitta klistrad över ex-tentor och fullklottrad lagbok och tänka det här klarar jag aldrig i två veckor. Jag kommer att få dåligt samvete så fort jag inte har näsan i böckerna, så fort jag pratar med någon, läser tidningen, bloggar, borstar tänderna... Och utanför fönstret kommer det att finnas majsol och Lund och blommande syrener, några meter från mitt skrivbord olästa romaner och poesi och ja... ni förstår. Det kommer att bli två jävligt svåra veckor, jag kommer att tycka så synd om mig att jag blir odräglig att umgås med.
Idag har jag haft konstant magont och huvudvärk hela dagen förutom när jag gick min halvtimmespromenad i soldränkt luft lika varm som min andedräkt. Det kommer jag att ha fram till tentan. Men två veckor, det måste jag klara."

måndag, juni 04, 2007
"igår sjönk jag ner i det där hålet igen, satt två timmar över ex-tentorna utan att se texten framför mig och kände paniken växa; jag kan inte jag kan inte jag kan inte.och sen tog jag mig ut i köket för en kopp te och ville absolut inte träffa några människor. där satt människor såklart, det gör det alltid. men vissa människor ser och förstår (jag har börjat inse nu att te och lars winnerbäck och grubblande inte hjälper mot allt). och jag får en hand på min axel och ögon som ser genom mig ganska bra och någon som frågar hur det är. och mascarponeglass från frysen och te som värmer och klart att du klarar det, ulrika. och det är klart att jag gör det. det behövs ganska lite för att få mig på fötter, men er behöver jag. och jag vet: jag är sanslöst bekräftelsesökande och hittar fallgropar som egentligen inte finns. just därför är det så skönt att någon hjälper mig att fylla igen dem ibland. tack."

fredag, juni 01, 2007
"Det är fredagskväll och större delen av Lund har redan haft sina tentor och ute är det sommar och fågelkvitter och ur nationskällarna flödar musik högt och dunkande och över alla människor finns leenden och sommarlov och vinrus. Och korridoren är tom. Och jag har suttit inne hela dagen och läst immaterialrätt så att ögonen har antagit formen av paragrafer.Nejdå, jag är inte bitter. Inte alls."

lördag, september 22, 2007
"...annat jag längtar efter är tentan den 3/10. efter den kommer jag kanske att ha tid att bry mig om mina vänner och mig själv lite igen.lite mer tid och mycket mer disciplin och jag spikar tentan. men var ska jag hitta det?"

måndag, oktober 01, 2007
"jag kan inte."

Att återvända

2007-12-21T09:41:00.000+01:00

Det som har hänt idag var att jag gick genom Kristianstad igen.
Stan var svartvit och jag lyssnade igenom hela Graceland-skivan. Då kommer man ganska långt. Hinner minnas ganska mycket.

Där åt vi stan's största kanelbullar, där drack vi iste och ägnade tid.
Där är gatorna där vi gick våra varv runt runt utan att komma någonstans, där är fördjupningarna i kullerstenarna efter våra fötter.
Där fanns den där snödrivan vi skrattade ihjäl oss i efter Spice Girls-filmen.

Där är höstträden jag brukade fotografera för att det var så skönt att andas ångor i mörkrummet efteråt.
Där i parken drev ni runt efter skolavslutningen i nian, där smög jag längs med träden för att det var den enda stans jag kunde ta vägen.
Där var jag ensam, där och där också.

Och där tittade jag bort, där var jag tyst, där gick jag under av blyghet. Igen, igen, igen.
Get me away from here. Please.

De utestängda

2007-12-19T00:32:00.000+01:00

Nu har jag läst De utestängda av Elfriede Jelinek i sex timmar. Nu är boken slut. Och jag sitter i mitt rum och alla dörrar är låsta i korridoren och möter jag min blick i spegeln har ögonen blivit svarta i ett vitt ansikte och jag mår illa och känner mig nästan yr. Herregud. Vilken bok. Den var antingen vidrig eller fantastisk. Antagligen båda delarna.

Klockan är halv ett på natten och jag har föreläsning imorgon bitti. Jag skulle ha sovit för en halvtimme sedan. Men som det känns nu skulle jag kunna vara vaken hela natten. Bara en sån sak. Bara det jag ville berätta, att jag fortfarande kan bli berörd. Jag har inte stelnat helt, inte än.

2007-12-16T16:12:00.000+01:00

Vi satt i köket igår med lagom mycket rödvin och stearinljus och en kortlek med alla världens flaggor. En flagga per kort. Det blir många kort.

Vi lärde oss femtio flaggor som jag har glömt idag. Det frustrerar mig något vansinnigt, det här med min egen kapacitets begränsningar, att jag inte kan allt och att jag aldrig kommer att kunna det heller. Och som jag skäms över det. Jag är en sån som låtsas att jag har hört talas om massor av böcker och musik och presidenter bara för att jag tycker att det är så pinsamt att inte veta om något att jag hellre ljuger vitt. Nu vet ni i alla fall, så att ni kan konfrontera mig nästa gång det händer.

Istället för att plugga flaggor läser jag idag. Sonja Åkesson omväxlande med Elfride Jelinek. De skriver ungefär lika motbjudande, allt är lika jävligt och kantigt och äckligt i båda böckerna. De griper tag i mig lika mycket båda två. De riktiga människorna finns på väldigt stort avstånd idag.

Oj, vilken bra dag

2007-12-12T22:56:00.000+01:00

Allt klaffar.

Alla människor stryker mig medhårs och ler.
Birgitta Trotzigs Dubbelheten är den vackraste bok jag har läst på fyra månader. Det är mer än hundra dagar.
Den otäcka timmen mellan kl 15 och 16 när det varken är mörkt eller ljust missade jag helt. Då sprang jag fort runt i en upplyst idrottshall och kände att mitt hjärta satt kvar.

Teitur var fantastisk!
Är.
Teitur är fantastisk.

Lägesrapport

2007-12-11T22:46:00.000+01:00

Jag gick under lite i söndagmåndags, ni märkte det kanske inte, det gjorde kanske ingen för jag stängde in mig på mitt rum och låg på ryamattan med magknip och duktigångest. Det är ofta bäst så, folk gillar mig bättre när jag är glad har jag förstått och om man gömmer sig när man är ledsen är man ju glad jämt. I deras ögon.
Men det är lugnt nu i alla fall, det gick över sen på tvåtimmarsmötet på kvällen när jag fick snälla pepparkakor och lyssna på andra människor än mig själv ett tag. Dessutom en vän med strålande ögon som lyckobubblade världens bästa nyhet för mig just innan jag gick från korridoren. Världens bästa nyhet för henne alltså, men jag blev verkligen glad. Konstigt, jag känner inte igen mig själv. Mest brukar jag bli avundsjuk på lyckliga människor om jag känner någonting överhuvudtaget.

På natten skrev jag epikanalys framför TV:n med Nobelfesten i förgrunden. Jag vet inte varför den fascinerar mig något så otroligt, brukar ju inte vara så mycket för kostymdramer egentligen. Men jag sitter och stirrar på guldet med glasartad blick. Och novellen jag analyserade var Aurore Bunge i vilken Anne Charlotte Leffler ger en bitande kritik av det ytliga sällskapslivet med alla konventionella tvång. Och där sitter jag och drömmer om det. Ironiskt.

För ett år sedan stod jag ensam uppe på en bro någonstans i Stockholm varifrån man kunde se limousinerna och det upplysta stadshuset. Jag hade just lämnat min japanska väninna på tåget till Arlanda, kramat henne hårt hundra gånger och pussat henne franskt på kinderna och torkat hennes tårar och låtit mina egna rinna och sett henne försvinna genom tågfönstret och tänkt att kanske är det sista gången vi ses. Vi sa à bientôt med frågetecken bakom. Det är så vansinnigt långt mellan Sverige och Japan. Jag har inte sett henne sen dess.
I alla fall, jag stod där på bron och tittade ner på ljusen och limousinerna och vattnet och var i ett sånt där konstigt tillstånd. Sådär som när gråten och skrattet ligger ungefär lika nära varandra i halsen, som att vid minsta sinnesrörelse skulle det tunna membranet kunna brista åt det ena eller andra hållet. Stockholm var vidunderligt vackert i det ögonblicket i alla fall. Den staden har aldrig någonsin varit vackrare och jag var glad att jag stod ensam där så att jag slapp prata bort de tusen ljusspeglingarna som låg utspridda på mjuksvart yta.

Annat som är vackert är Teitur-musik. Nu lyssnar jag på Teitur och Teitur kommer till Lund imorgon och det blir nog jättefint.

Hej...

2007-12-10T14:24:00.000+01:00

...det är jag igen.
Jag har egentligen inget som helst att skriva. Det här är bara en ursäkt för att slippa plugga, så läs inte för det kommer att bli tidernas tråkigaste inlägg. Jag ska skriva en epikanalys till imorgon. Det är egentligen roligt men jag har inte lust. Med någonting.

Det går två kineser på gatan, finns groteskt fula trekantsljusstakar i vartenda fönster jag kan se från mitt. Trottoaren har sugit upp så mycket regn de senaste dagarna att den är konstant mörkblöt.
Andra advent har varit och jag har nog tröttnat på julen.
And that's all. Så kul har jag det.

2007-12-09T22:10:00.000+01:00

helgen har jag sovit bort. det känns sådär. nu ligger jag efter med allt.
jag tog ut mig på en fest i fredags. sedan sov jag. sedan vaknade jag. sedan sov jag i elva timmar till. sedan har jag stekt pannkakor och bakat och fikat och druckit glögg. mysig helg, men ändå. det var ju tusen andra saker jag borde ha gjort istället.

nu ikväll har jag tänkt lite framåt och det är jobbigt. jag blir alltid lika trött av det och undrar alltid vart jag är på väg egentligen. litteraturvetenskap och juridik är kanske inte en optimal kombination på arbetsmarknaden, om än ovanlig. jag borde nog inse vad jag vill göra. jag har en tendens att göra allt på en gång för att slippa bestämma mig, eller välja och välja tills det inte finns något kvar att välja på. det fungerar inte i längden något av det.

annars har jag väl mest läst postis idag om massa fjortonåringar som vill sjunka genom golvet och dö och hatar allt och tycker att punk inte är musik utan en livsstil. sånt ni vet. jag läser den sidan ibland och vill gråta när jag läser det men ler ändå efteråt. för det blir ju bättre. det vill jag säga åt dem. hade jag haft dem här, alla dessa svartsminkade, självuppfyllda fjortonåringar hade jag kramat dem allihop och lovat dem att om några år kommer det att bli bättre.
det är åldern, det går över.
men de hade väl inte trott mig alls.

My never-ending love story med Belle & Sebastian

2007-12-05T00:33:00.000+01:00

Belle & Sebastian: I always cry at endings.

Well, not me. Jag dricker öl och rusar vidare, vidare.

2007-12-03T15:59:00.000+01:00

Jag har börjat läsa bloggar igen. Nästan alla timmar idag (utom de två jag satt och somnade på rättegångsspelsseminariet) har jag scrollat mig igenom andra människors liv och texter och tankar. Det är ganska meningslöst, men jag kan inte låta bli. Jag har tröttnat på facebook och måste ha något som fyller igen hålet efter det.

Och vad fint. Så många som skriver. Så många som kan skriva. Jag blir varm och tårögd och ordhög. Jag älskar texterna tills jag inte vet vad jag ska göra av mig själv, vill ta in alla orden på en gång, läsa dem igen och igen, lagra dem, möblera om bland dem och hålla kvar känslan, länge, länge.

Jag mår bra idag. Jag känner att jag lever så att det skrapar lite på insidan. I morse när jag vaknade hade jag inte sovit någonting men kände att jag ville gå upp bara för att livet är så fint. Så har jag nog inte känt på en vecka minst.

2007-12-02T02:32:00.000+01:00

Idag har jag varit på AF-fest. Det var Trevligt. Alla var Trevliga. Jag var Trevlig. Jag kan det nu. Jag pratar och ler och har ett glas i handen hela tiden för att inte stå med armarna i kors och se avvisande ut eller plocka nervöst med fingrarna. Jag hade svårt för sånt innan men man lär sig. Efter ett glas vin går det ganska lätt. Innan fördrinken också förresten.

Jag tittar folk i ögonen ibland nuförtiden. Knyter lite kontakter, sådär som man ska göra. Sånt där som ska vara så himla bra inför framtiden. Jag vet inte. Jag samlar dem på facebook, grupperar dem på MSN. Jag kommer nog inte utnyttja dem mer än så. Jag tycker inte om att utnyttja människor.

Men som sagt; mingla kan jag ju nu. I festvåningar på repiga parkettgolv under takkronor med tusen prismor. Jag är ganska bra på att vara social faktiskt, och att tycka om folk jag inte känner. Jag är bra på nästan allt som inte har med att komma människor nära på riktigt att göra.

Man ska inte blogga om man har druckit mer än två glas vin. Brukar jag säga. Och regler är till för att brytas. Det var det någon annan som sa.

2007-11-25T22:42:00.000+01:00

Saker som har varit bra idag:
att komma in efter cykeltur i isregn, nejlikor- och apelsindoft, all fransk musik och annan musik som cat stevens-yusuf, att vakna utsövd, att duggaplugga utan att vara ihjälstressad, att mitt rum är ganska rent, att läsa matilda roos, att äta lax med vänner och chokladbiskvier med vänner och plugga med vänner och prata med vänner.

Saker som jag har tröttnat på idag:
att blogga. Jag tror jag tar en bloggpaus ett tag och ägnar mig åt livet eller annat sånt istället.

Hej så länge.

Om mig och livet i en kruka

2007-11-24T23:11:00.000+01:00

På marmorfönsterkarmen med inslagna djurlik står en krukväxt, en novemberkaktus. Det är ingen kaktus egentligen men den blommar i november. Den blommar nu. Rosarosa. Highlighterrosa. Veckorevynrosa. Jag och novemberkaktusen har levt tillsammans sedan jag var fem år. Om jag kisar ser jag mitt flickrum runt den; den blommande tapeten, prinsesspegeln och barbieskimret. Den passade bra in där.

När jag var fjorton och fick röda gardiner och gråa tapeter passade den inte lika bra in. Lite malplacerad med det där magiska rosadunstiga i ett rum där det mesta var svart. Och svårt och ensamt. Men det var nog så. Det var väl inget som passade in någonstans då egentligen. Särskilt inte jag. Särskilt inte bland folkölen och palestinasjalarna i Tivoliparken och omklädningsrummen efter gympan och fjortonårsfnittret och mobilmeddelandena och hierarkierna och skolmatsalen. Nitarmbanden och Nirvanaeuforin och de nikotingula fingertopparna att gömma så synligt som möjligt.
Jag ville strunta i allt men vattnade novemberkaktusen ibland ändå. Och den blommade en gång om året då också och vi tittade på varandra ibland, liksom tårfyllda argfyllda upprorsfyllda stirrade jag på det bjärtrosa som det bjärtrosa stirrade tillbaka och någonstans nickade vi som i omärkligt samförstånd. Som att klart vi kommer ur. Klart vi klarar. Klart att rummet kommer att bli ett rum som kan omsluta en novemberkaktus igen, att jag ska bli en människa med len hud och utan taggar, en sån som kan tycka om rosa.

Och nu står den här fortfarande i mitt rum som har blivit ett hem på nitton kvadratmeter. Och ikväll har vi tittat varandra djupt i själsspeglarna, jag och novemberkaktusen, ikväll har vi påmints om sånt som har varit och lyssnat på regnet och tänkt framåt. Jag vet inte. Det är väl okej ändå, det här. Nu har novemberkaktusen rotat sig i mitt rum igen och jag har hittat en ryamatta på vilken mina fotspår passar nästan precis.

Julstjärnorna i lägenheterna mitt över gatan tänds en varje kväll, blommorna slår ut en varje vecka, jag kommer ett avstånd närmare varje år. Jag tror att jag är framme ganska snart.

Smärta

2007-11-21T15:55:00.000+01:00

Jag har ont i munnen så att jag mår illa, det går i vågor genom kroppen ända ut till fingerspetsarna och tårkanalerna. Allt det som jag har: alvedonen, chokladen och vännerna, hjälper inte ett dugg just nu.

Hello Saferide lindrar men inte helt. Jag läser Tranströmer med ett öga i lagboken: allting är lite så nu; halvhjärtat, liksom kluvet av den ilande smärtan som strålar och pulserar runt blodomloppet. Jag tål den så dåligt, viker mig nästan genast.

Om människorna av Tranströmer:
"...och inne i dem alla öppnade sig valv bakom valv oändligt".

Verkligen? Jag undrar lite. Idag är jag inte säker.

Efter helgen

2007-11-18T21:32:00.000+01:00

Jag är trött.

Igår var det fest med kultursnobbs-tema. Jag hade en basker och kände mig lite som en karikatyr av mig själv. Fast det var bra fest. Mycket rödvin i helgen. Många trevliga människor både fredag och lördag.

Men nu är jag TRÖTT. Som sagt. Det kan hända att jag snart skriver nkgnsdhnsdkhlnsdkhnfhnsdkhndksjhn och sen publicerar. Bli inte förvånade då. Det är bara jag som har somnat med huvudet på tangentbordet.

Annars är det ungefär så här just nu:

Jag är ensammast i världen ikväll.
Det är så ibland.
Vissa kvällar är det fortfarande så.

Och det är mitt eget fel. Fan, kan inte ens gräva ner mig i självömkan längre.
Det blir bara irritation över mig själv istället.
Jag ska nog gå och lägga mig och sova åtta timmar minst. Nu. Godnatt.

En bra kväll

2007-11-13T23:03:00.000+01:00

Idag skrattade jag mig till magont över Euroshopper-ris och krossade budgettomater.
Att chili con carne kunde vara så fantastiskt kul. Inte ens på hemvägen i snöflimrande luft och uppförsbacke kunde jag sluta le. Livet är bra fint ändå.

2007-11-13T13:39:00.000+01:00

Sånt man inte ska göra när man har varit sjuk och utan röst i en vecka och som jag ändå gjorde i lördags:

(x) skriksjunga Aqualåtar i köket
(x) dricka ett obestämt antal drinkar
(x) gå fram och tillbaka till Smålands nation i iskyla och med för lite ytterkläder
(x) stå inne på en nattklubb i två timmar och hoppa upp och ner i rök och discoblink
(x) röka vattenpipa
(x) somna med öppet fönster klockan sex på morgonen

...och så klagar jag på att jag aldrig blir frisk.

2007-11-08T20:58:00.000+01:00

det regnar.
det regnar äntligen, jag gick ute i det nyss och inga löv fanns det kvar på träden, alldeles nakna och vassa då de rispade himlen.
förkylningen har stuckit hål på mina stämband och jag kan inte prata. det gör mig galen och rastlösheten kliar i magen, får mig att pilla upp gamla sårskorpor och bita ner naglarna.

känns lite konstigt allt nu, jag vet inte, kanske var det därför jag plötsligt kände mig tvungen att gå in i domkyrkan och tända ett ljus för farfar. han dog för fyra år sen ganska precis, stupade den sjätte precis som gustav II adolf. men ändå. som om det skulle hjälpa mot nåt att bli andlig. gud finns ju inte, och inte farfar heller längre. ingen av dem bryr sig om att jag betalar tre kronor till lutherhjälpen för att få se mitt ljus brinna bredvid de andra själarna.
nej, jag vet inte. det var kanske mest ett försök att komma undan kaffelattekulturen och alla deadlines och fester och instuderingsuppgifter. studentlivet är fantastiskt men krävande. ibland längtar jag till grönland eller norrland eller något som är stort och tomt där det går lättare att andas.

korridoren känns full av hål och jag stänger in mig med böckerna.
men jag vet inte. det går kanske.
hoppas bara att min röst har kommit tillbaka imorgon så att jag kan prata med någon. jag tror att jag skulle behöva det.

2007-11-07T21:54:00.000+01:00

Igår ramlade jag runt i Köpenhamn och natten är fragment av öl och glitter och musikeufori. Det var overkligt och lite konstigt, men fint. Min röst blev visst kvar där också.

Idag var det någon som fick för sig att skjuta sina klasskamrater och lärare igen. Ibland blir jag så jävla rädd för människorna. Ser redan morgondagens löpsedlar framför mig, stora svarta bokstäver. Igen och igen. När ska det sluta egentligen?

Tretåig mås, siktad vid Kullens fyr

2007-11-04T23:11:00.000+01:00

Svävningskänslan i Lars-Erik Larssons musik
var jag förtrogen med: han måste ha sett
samma vattenvidder som jag, uppfyllts av samma ljus
längs samma buktande strandlinje,
känt sommarens långsamt stigande rörelse
i en yttervärld som redan var inre:
det var som att stå och se upp mot nordväst
där norra Öresund omärkligt övergår i Kattegatt
en dag med stiltje och ljusblå himmel,
med soldis som förseglade horisonten –
vattenytans blanka skinande dyningar
med en enstaka flytande tångruska
eller plankbit som häver sig häver sig
sakta och speglande, medan havet
utsänder svalka i det intensivt lysande töcknet
av mikroskopiska saltkristaller –
svävande i luften där sundet öppnar sig
mot ett ofantligt bortom och en ensam tretåig mås
illa medfaren efter sin vistelse i ett hinsides
som enda överlevande varelse nu blir synlig
där den kommer glidande inåt mot fyren på Kullaberg –
en vinddrivens vila i det blåaste dis
eller kanske en synvilla i fyrtornets prismor
öppna mot lufthavets monotoni, -
alldeles ensam en sommardag
som ser horisonten gå förlorad,
vänder ett yrselvarv likt ett gyroskop, går om styr i minnet
utan att känna annat än höjd och djup
där den blundande i det oändliga
med vingarna utbredda, stigande sjunkande svävande
äntligen tycks lösgöra sig
ur det måttlösa gnistrande blå.

Jesper Svenbro, ur Blått

2007-11-04T22:38:00.000+01:00

Jag vet inte varför jag gör så här men jag förstår att min omgivning tröttnar på det.

Jag ser också mig själv utifrån ibland, kanske mer än jag låtsas om.
Jag vet hur jag beter mig. Att jag fortfarande blir rusig och glädjeyr när jag märker att människor vill ha mig med, men sparkar febrilt mot dem så fort de kommer nära.
Jag vet. Jag flamsar bort allvaret, undviker samtalen, tittar hellre på ögonbrynen än att möta någons blick.

Jag vet och jag förstår att folk tröttnar.
Jag orkar inte med mig själv, jag heller.

2007-10-31T14:44:00.000+01:00

Jaha. Så var man 21.
För ett år sedan var det så här att fylla år.

Idag känner jag mig miljoner mil därifrån. Omväg hem från föreläsningen bara för att löven var så gula och himlen så blå och det dessutom var vår för Hjärter Dam i hörlurarna.

Jag har fått grattismiddag och grattis-sms och grattismail och grattiskramar och grattistelefonsamtal.
Vänner, familj, människor. Vad jag tycker om er. Vad jag älskar att ni bryr er.

Lars Winnerbäck, Olympen, 30/10 2007

2007-10-30T23:13:00.000+01:00

Jag säger bara:

Lars Winnerbäck.

Du är fortfarande min gud.

2007-10-28T23:02:00.000+01:00

och snälla vad jag önskar att jag någon gång kunde sluta,
vågade släppa taget
vågade falla lite längre
vågade sitta uppe hela natten och läsa dikter tills ögonen blöder och känna något
vågade strunta i den där föreläsningen kl 8 där det ändå bara finns tomt stirrande ögon
vågade se tre kärleksfilmer på rad och sen gråta och inte se bokhögarna som växer

det där att vara så jävla duktig hela tiden
det där att alltid vara i tid och närvarande och till lags
den där storasystern i mig

när när när ska jag släppa henne?

2007-10-26T23:56:00.000+02:00

Vad fint, igår dansade jag i AF-borgen igen och gjorde mitt bästa för att skämma ut mig inför alldeles för många, alldeles för stela jurister. Vi var några stycken och jag tror att vi lyckades ganska bra. Nästan avundsjuka blickar, liksom "oj, de dansar för stort och mycket i utkanten av golvet och ser dessutom ut att ha roligt medan de gör det". Haha.

Skönt att ha högt i tak och ytor och slippa bunkerkällarna på nationerna med alla alldeles för nära hela tiden.

Ikväll har jag annars tagit hand om mig själv och försökt att reda upp eller ignorera sånt som är rörigt. Det har gått ganska bra. Soffa. Ljus. Blåbärste. Mjölkchoklad med apelsinkrokant. Dörren stängd ut mot korridoren för en gång skull. En paus, jag behövde det.
Och så såg jag film, Gegen die Wand. Kärlek och droger och sex. Trasiga människor. Och sånt. Mest kärlek. Den var fantastisk, så se den.

2007-10-18T22:39:00.000+02:00

Det går upp för mig att man kan tro att jag är deppig jämt när man läser bloggen. Det finns människor som säger det till mig.

Fast det vet ni ju att jag inte är. Ni vet ju att jag skrattar för det mesta.

Det är bara det att jag inte har lust att stänga in mig på mitt rum och skicka meningslösa inlägg rakt ut i internetrymden de dagar jag älskar livet.
Då vill jag ju ha vin och musik och människor och cykla fort, fort över kullerstenarna.

Idag är en sådan dag. Idag skulle jag kunna explodera.

mer höst ändå

2007-10-17T15:48:00.000+02:00

den här hösten har jag sett det gula krypa allt längre in i lövens nerver. det kommer gradvis på ett sätt jag aldrig märkt förut, fast jag cyklar snabbare nu än nånsin.

länge sen jag räknade sekunderna mellan varje lyktstolpe. länge sen skarvarna mellan gatstenarna öppnades och slukade mina fötter om jag trampade på dem. länge sen jag tog ologiska omvägar runt a-brunnarna. och länge sen nu nån skulle dö varje gång jag inte hann plocka upp telefonluren innan det hade hunnit ringa ut.

och ja, från fönstren på juridicum ser man hustak och himmel och småsmå människor. ibland ser man allt det mycket tydligare än föreläsaren, och ljudet av regnet som kastar sig mot rutan flyter lättare in i hjärnan än ärvdabalkens regler.

men ändå. hösten blev inte kastad huvudstupa rakt i ansiktet på mig det här året. magiska mönster av intrampade löv mellan a-brunnar är inte det enda av den jag har tagit till mig. det finns ju löv på träden också, som skiftar från grönt till gult till gråbrunt.
att jag aldrig har märkt det förut.

som att jag har gått och blivit normal plötsligt. när hände det egentligen?

2007-10-14T16:05:00.000+02:00

Nu fryser jag inomhus igen. Då vet man att det är vinter snart.

Jag var och såg forna statsministrar i AF-borgen i måndags.
Konstigt, där satt de framför oss, fyra personer av så koncentrerad makt man kan uppleva i Sverige. Vana att alltid vara påpassade, synliga, omgivna av människor.

Och ändå talar de mest om ensamhet. Inte hade jag trott att jag skulle bli berörd ner i magen av att höra dem, men faktiskt. Allra mest Ingvar Carlsson kan jag se framför mig, ute på ett Harpsund nedsänkt i dimma, öde, med ekonomi och folkpoinion som rasar ute i det riktiga samhället.

"Aldrig ensam, alltid ensam", som Göran Persson säger.
Han vågade för övrigt inte ens komma till aftonen.

2007-10-07T21:01:00.000+02:00

Jag har lust att skriva ett inlägg till om höst, om frostsol och knallblå himmel och gula, krispiga löv. Men någon måtta får det vara. Nu lägger jag ner det där med hösten. Så jävla fascinerande är den inte.

Helgen annars: den där fredagskvällen var ju fin. Vin är fint, musik är fint. Prat och vänner är ännu finare. Inte ert fel att jag nästa morgon får för mig att hata hela världen och mig själv och går som ett åskmoln mellan tvättstugan och mitt rum resten av dagen.
Jag tror att jag borde sluta med sånt. Lätt bakfylla kombinerat med nerdragna persienner och genomläsning av dagboken med helvetesåren från högstadiet. Det är inte bra för någon.
Spring fort och vänd dig inte om. Så.

Nu står jag upprätt med fötterna på jorden igen i alla fall.
Sol ute, sol inne. Och i sinnet.

2007-10-01T19:15:00.000+02:00

jag kan inte.

2007-09-30T16:15:00.000+02:00

Tåg med fönsterplats från Göteborg till Lund. Jag var nöjd.
Allt grönt var uppblandat med svart på åkrarna, himlen tjocka lager av oljefärg, så tung att den omslöt trädtopparna. Jag tänker bra på tåg. Jag tror alltid att jag kommer på djupa och unika saker som jag borde skriva ner.
Och sen glömmer jag när tåget rullar in i Lund.

Jag försökte läsa om miljöbalken och bullerdämpande åtgärder längs med järnvägarna, tyckte att det skulle passa in. Men jag vet inte. Det enda jag tänkte när jag spanade efter spårnära bullerplank var hur man står ut med att ha sina barn lekande i en staketlös trädgård sju meter från järnvägen. Det finns många såna trädgårdar längs med spåren.
Sju meter från döden. Ständig stress, mardrömmar om barn och räls och blinda tåg som rusar. Varför väljer man att ha det så?

2007-09-26T00:32:00.000+02:00

Det har blivit sån där höst igen. Klänglöven på huset mitt emot Juridicum var så illande röda idag att ögonen krympte och sved. Och så var det rått och regnkallt också. Jättehöstligt.

Jag får lust att stänga in mig och bli vemodig och sentimental och emo. Kanske läsa lite Goethe och titta på Bergman och skriva poesi om brandgula löv som ett efter ett ger upp och släpper taget om grenarna. Skapa metaforer. Det ständiga smattrandet mot rutan och tända ljus och te. Eller rödvin. Lite ensamhet och självabsorbtion. Överpretantiöst, nästanpatetiskt.

Sånt har jag aldrig tid med nu. Jag pluggar, går på möten, organiserar, planerar. Umgås och träffar människor. Det är ju trevligare egentligen.

Men ändå. Den där bitterljuva höstångesten som hörde till tonåren. Jag kan sakna den lite.

2007-09-22T22:20:00.000+02:00

oj, vad jag har för mycket att göra.

saker som jag längtar till är bokmässan i göteborg. jag behöver lite andrum och distans. människorna här i lund är världens bästa men ligger för tätt runt mig plötsligt.

annat jag längtar efter är tentan den 3/10. efter den kommer jag kanske att ha tid att bry mig om mina vänner och mig själv lite igen.

lite mer tid och mycket mer disciplin och jag spikar tentan. men var ska jag hitta det?

2007-09-16T22:08:00.000+02:00

Helgen har varit fest. Gånger två.
Blåsor under fötterna och whiskyröst och förlamande trötthet.

Jag har mest varit uppe i mig själv och dansat några meter över varje golv. Gillestugan, trottoarerna, korridorerna, stolar, gräsmatta, kårhuset och många, många timmar i köket. Jag har dansat och dansat och struntat i omgivningen. Lite mer än vanligt i alla fall.

Ljusnad himmel när jag har gått och lagt mig både fredag och lördag. Grå persienngryning och jag som inte kan sova utan sitter uppe och läser. Helveteskök om morgnarna, golv som klistrar i skosulorna, alkoholen som ligger som en stinkande dimma över de halvtomma vinflaskorna.

Jag har festat klart för ett tag. Jag är nöjd nu. Jag har dansat av mig.

2007-09-14T16:43:00.000+02:00

Jag kastas runt lite här. Från Ibsen och Zola till miljöbalken och tillståndsprövning. Lite svårt att ställa om ibland. Det är inte några hundra meter mellan Språk- och litteraturcentrum och Juridicum, det är hundra mil. Minst.
Men sammanfattningsvis: föreläsningarna är roligare på litteraturvetenskapen, pauserna på Juridicum.

Det blev lundahöst idag. Kyla koncentrerad i små droppar som kämpar till det yttersta med att piska sig in i huden.

Herregud, bloggen är ju ett sånt där bra, modernt forum där man borde sprida sina åsikter om miljöförstöring och politik och världssvälten. Göra någon skillnad.
Och här sitter jag och vräker ut mitt liv istället.
Nu ska jag dra ner en mental rullgardin mot regnet och stänga av Teitur som är halvdeprimerande. Fest ikväll. Och imorgon.
Det blir ball.

Reklampaus:

2007-09-11T16:11:00.000+02:00

ordkonst
idag!

2007-09-11T00:57:00.000+02:00

Jag var på yoga idag för att få bort en del av de stenhårda klumparna som har satt sig någonstans vid mina axlar de senaste veckorna. Fem minuter avslappning på slutet och jag lyckades ta mig ända tillbaka till en femårig Ulrika vid bryggan vid sjön vid den stora skogen. Komplett med svartstilla vatten, bara fötter som dinglar däröver, mammaröst långt bort.

Jäklar. Länge sedan jag hade tid att minnas så mycket. Jag grät nästan när de tände de där obehagliga lysrören i taket igen, det hade varit så fint att stanna kvar i solen lite till.

Och egentligen har jag grav ångest inför imorgon, men det tränger jag bort.
Det är så dumt att ligga sömnlös om nätterna, bättre då att glömma tills det gäller.

2007-09-09T00:08:00.000+02:00

Idag har det gått åt helvete med pluggandet. Jag har inte gjort någonting. Det blir så ibland.

Jag har sett på fotboll i alla fall, druckit öl och varit med på en förfest utan att gå ut. Jag vet inte. Idag orkar jag ingenting. Som att jag inte bryr mig. Som att ingen är tillräckligt rolig att prata med, eller kanske snarare som att jag själv inte riktigt orkar anstränga mig för att vara trevlig.

Igår jobbade jag på AF-borgen, drack coca-cola och sprang fram och tillbaka i baren iklädd gräsgrön karnevalströja och rosaluddig prinsesstiara. Roligt faktiskt. Ännu fler trevliga människor att diskutera med, ännu fler nya personer att möta. Ännu fler såna som man ibland vänder bort huvudet och inte låtsas se när man möter dem på stan fast de är världens trevligaste, bara för att det är så ofantligt jobbigt att kallprata vissa dagar. Såna här dagar.

Det finns såna som har 300 vänner på facebook. Att de orkar.

2007-09-04T22:09:00.000+02:00

det är höst nu med blåblå himmel och fingervantskyla på cykelstyret. jag saknar cambridge lite. det gör jag varje gång det är schablonbildshöst, den var så fin där; hösten. faktiskt. dom ljuger som säger att det regnar jämt i england, det var frost och krisp och röda löv som stod ut från himlen, union jacks färger till och med där; blårött överallt.

blåröd drottningsylt också, på sconesen, teet luktade grädde. jag och amanda som hade menande blickar som mötte varandra över sandwiches eller öl eller den blåa heltäckningsmattan i klassrummet, som förstod precis. jag och amanda. like peas and carrots. as thick and thieves. fan, jag saknar dig.

jag saknar annat i cambridge också. mig själv som jag var då. min fumlighet, naiviteten, det där att bli förundrad över hur vackert livet kan vara, att stå stum och hänförd, gång på gång. det där att bli kär en dag och ångra sig nästa. det där att stå två personer under vitprickig vinterhimmel, det där att titta ner i marken för att slippa möta de där mörka ögonen som liksom uppfordande, krävande pockar på att komma nära. det där att lära sig att säga nej. den där överväldigande känslan av att vara en del av något större. att vara omtyckt, att passa in. att hitta hem liksom. till slut.

och ja, jag är hemma nu också. jag passar in lite här och där, jag älskar livet lika ofta och mycket som i cambridge.

men ändå. kickarna blir inte lika hisnande när man ligger på en högre grundnivå. berusningen inte lika fantastisk, glädjeyran inte lika omvälvande. jag vet ju nu; det finns människor som är nästan som jag, det finns famnar att gömma sig i ibland, det finns tillfällen när man flyger.
när jag kom till cambridge visste jag ingenting av det. som att livet plötsligt kastade sig över mig med en nästan omättligt aptit. som att jag flöt med och lät mig slukas.
så var det. precis så, och det är nog den känslan jag saknar mest av allt idag.

2007-08-30T23:22:00.000+02:00

Idag är jag hög på livet.

Det var tusen år sedan det kändes så här. Hösten kom idag, vilket betyder registrering, inskrivning och introduktionsföreläsning. Kursen verkar värdelös, professorn ungefär lika intressant som bruna löv. Intrampade i gatan efter ett skyfall. Så ungefär.

Och ändå. Lund är det vackraste ordet i världen. Jag älskar den här staden nästan för mycket. Och hösten som är AF och litteraturvetenskap och juridik. I den ordningen, visst, men det gör ingenting.

Mina kursare och jag har spelat spel och druckit vin och det var fint. De är ju världens bästa. Liksom mina korridorare, mitt rum, mina texter, romanerna på nattduksbordet och lagboken. Faktiskt. Jag vet inte om det beror på ett glas vin för mycket men idag älskar jag allt.

2007-08-28T02:03:00.000+02:00

Men det där med att regn, natt och neonljus passar nästan oförskämt bra ihop, det måste väl vara någon slags objektiv sanning.
Jag har fönstret öppet och kan inte ta ögonen från asfalten.

Jag borde sova men är alldeles för uppe i varv. Jag kommer kanske att gå in i den där väggen den här terminen. Det vore nästan rätt åt mig.

2007-08-26T01:36:00.000+02:00

Idag blev det spontanutgång på Lunds nation. Vansinnigt spontan. För första gången var jag helt nykter på en nattklubb.

Och oj. Vad man ser saker plötsligt. Oj vad många simmiga blickar. Oj vad mycket utspillda drinkar och krasande skärvor på golvet. Oj vad många svettiga pojkhänder att mota bort, överallt, hela tiden.

Men jo, jag kan faktiskt dansa nykter nu. Jag hade roligt, åtminstone någon timme, fram tills de skumma, dunkande remixarna hade gett mig huvudvärk och jag började längta efter luft.

Fast Skanör igår var ändå bättre. Hav och snapsvisor och trevliga människor och strandpromenad och tårttillverkning och punsch och 80-talshits och AF. Och AF. Och AF.
Det var fint.

2007-08-23T17:05:00.000+02:00

Idag regnar det och jag läser gamla texter på datorn.
Nedan ett fragment av mig från förra våren. Då tänkte jag på franska. Det gör jag inte längre.

"Och nu regnet, äntligen.
Det kommer så plötsligt att jag hinner höra det innan jag känner första droppen. Det brusar och träden suckar till då dropparna träffar dess kronor. Ett ögonblick senare har Seines yta spruckit och vattnet hunnit ner till mig.

Jag är mitt ute på en av broarna när det kommer. De kringdrivande fåglarna försvinner med ens från himlen, som om de inte riktigt får plats nu när avgastunga, svarta moln plötsligt har rullat in och lagt sig tillrätta. Det kvava blir nästan kallt då jag har låtit regnet ta hela mig, rinna i smala stråk över axlarna och ner i urringningen. Vattenytan lika skrovlig som en oputsad fasad. Jag vänder upp huvudet och blundar mot det.

Det går över snabbt.
Efteråt är Paris rent och luktar nytvättat, jag smeker statyerna i parken och njuter av att slippa titta ner konstant för att undvika hundbajset. Regnet sugs upp fortare än det borde och snart är staden torr och tryckande igen. Sjoken av kvav, avgastung luft som sveper över boulevarderna. Regn blir svett, lättnadskänslorna trötthet. Jag går långsammare och tittar ner i Seine. Den ser inte ens renare ut."

2007-08-22T00:11:00.000+02:00

Sådana här dagar, när man skaver mot alla människor, de hade jag glömt hur de kändes. Trodde inte att de fanns längre. Man glömmer för snabbt hur det känns att sitta lite bredvid och iaktta när man inte har gjort det på ett tag. Och konstigt att ibland är det så att ju snällare människorna är mot mig, desto mer vänder jag taggarna utåt. Som en igelkott. Eller tonåring.

Sysslolösheten och allt det inrutade som inte finns just nu gör mig galen. Jag skriver och skriver och sedan läser jag det och hatar det för det mesta.

Augustihimmel är ett fint ord. Jag ville titta upp mot den och flyga idag, men lyfte inte alls.